Först var skruttis lite hostig förra måndagen, stannade hemma med henne tisdag men hon var så pigg så tänkte hon kan nog gå imorgon. Hon fick gå till dagmamman i onsdags men såg på henne när jag hämtade att det var no good. Sedan dess har vi varit hemma, min förkylning eskalerade så jag har hostat så jag trodde jag skulle bli galen, gav upp i måndags och gick till VCn med mig, fick stark hostmedicin utskriven så nu hostar jag inte lika mycket, istället låter jag som en målbrottsstinn tonåring. Rösten går som en berg och dalbana. Tuva är lite piggare igen efter ett litet bakslag med lite feber och hosta.

Hoppas kunna jobba på fredag men just nu ser det inte helt ljust ut. Frågan är jag vågar gå och bada med henne på söndag. VI har ju redan missat två eller tre gånger av den dyra simskolan =/ Vi får se hur vi mår helt enkelt.

Idag kom mitt nya nätaggregat. En viss skrutt hade sönder det förra, trodde jag skulle bli knäpp först när jag inte fick det nya att fungera men efter att ha flyttat runt lite sladdar så startade datorn och jag dansade glädjedans i lägenheten för att jag slipper köpa ett dubbelt så dyrt nätagg =D

Bästa mams och Chrille kom i fredags. Efter att ha haft en lite småjobbig period med för lite sömn, vänjer av Tuva med att snutta nappflaska på nätterna vilket det skriks ocj bråkas om från hennes sida, väldigt utmanande uppgifter på jobbet m.m så var den här helgen verkligen välbehövlig. Mams och Chrille får busa med sitt barnbarn och älskade skruttis får busa med momor och bonusmorfar. Jag var ute på Ale i 9 timmar igår, utan Tuva, och sedan har hon sovit med mamma och Chrille på hotellet inatt. Så jag har haft ett helt dygn barnfritt. Jag älskar min dotter över allt annat men det var verkligen skönt med en liten paus. Nu sitter dem och äter frukost, sedan är det simskola och i eftermiddag kommer en kompis och kikar på min datorburk, hoppas det är ett billig lättåtgärdat fel så jag inte måste köpa en helt ny dator, laptops klarar inte av att driva de gånger jag jobbar hemifrån, det blir för tungt.

Jag har verkligen tur som har så underbar familj och så underbara vänner. Det är ingen som misshandlar mig fysiskt och psykiskt i min familj, visst kan man bli osams med någon emellanåt men det är ingen som är elak på riktigt mot mig, det är ingen som hela tiden säger vad har du ställt till med nu när man provar något nytt osv osv osv. Min familj och mina vänner stöttar mig så mycket de kan när de märker att jag behöver det. Det är mest jag som är envis och ska kunna själv med precis allting hela tiden =) Jag säger det förmodligen för sällan men gudars vad jag älskar er allihop. Det är så skönt att ha er runt mig och att ni vill ha mig runt er.

Jag får väl ta mig an den här utmaningen då. Linda och Elin har gjort den. Min tur.

Kroppen för mig har alltid varit svårt, jag var sjuk mycket som liten pga oupptäckt mjölkallergi, vilket gjorde att jag var smal som en pinne, mina knän var bredare än låren och som 12-åring vägde jag hela 21kg... Nej, det ärinte helt normalt. När jag var 12 fick jag äntligen min diagnos och jag började gå upp i vikt och väga som jag skulle och det gick snabbt. Jag som var så van vid att vara pinnsmal hade väldigt svårt att acceptera detta men tog det ändå vid gott mod. Men från sjuan och framåt var det ett helsike rent utsagt. Det var tävling varje dag om vem som hade rätt byxor, hade du strumpor som var "fel" så var det kört och när man har en mamma som var ensamstående med två tonårsdöttrar och den yngre var mer klädintresserad än den äldre, ja då klev jag åt sidan och tog de kläder jag fick vilket inte alltid, faktiskt rätt sällan, föll inom ramen om vad som var okej att ha på sig. Jag blev såtilledes ofta hånad för mina kläder och mitt utseende. Men även om jag började tro på detta så fanns det ändå en liten punkt inom mig som sa att de som mobbade var dumma i huvudet, det ÄR okej att se ut som man själv vill och som man trivs med så jag fortsatte klä mig efter mitt huvud, ibland var det grejer som "passade" in, ibland inte, oftast inte.

Jag mådde fruktansvärt dåligt både under högstadiet och gymnaset. Jag vet att min familj var orolig för mig flera gånger pga det och jag vägrade prata med någon om det. När jag äntligen sökte hjälp på BUP så sa dem att de skulle ringa upp mig för att boka in tider med mig. De ringde inte på ett helt j***a år så gissa tre gånger om jag bokade in några tider hos dem!!!!!

Gymnasiet var lite bättre, det var bara tack vare dem underbara humflummarna som jag stod ut i den där skräpklassen. Jag är så tacksam ändå för de där åren eftersom jag trots att jag mådde dåligt kände mig stark eftersom jag förstod någonstans inom mig att jag var okej trots att så många sa att jag inte var det.

Jag tänkte inte så jättemycket på kroppen under höstadiet och gymnasiet. Men sedan hade jag 6 år av rent helvete med den rent utsagt. Jag flyttade hemifrån och började tröstäta och gick upp en hel del i vikt och jag vantrivdes för jag visste ju att jag inte dög. Magen var för stor. Brösten fel eftersom jag kan klämma fast en pennjäv*l under dem (vem f*n kom på den puckade regeln egentligen att det bara är ok att ha bröst som inte kan hålla fast en penna?) Benen kantiga oftast blåslagna eftersom jag lätt får blåmärken osv osv osv.

Idag är jag 31,5. Jag har både bra och dåliga dagar, nu har jag dock mer bra dagar än då sämre dagar angående vad jag tycker om min kropp. Så jag får väl börja nerifrån och upp

Den vänstra foten tycker jag inte om. Min stortå pekar inåt så jag har en knöl på foten som jag vet kommer ge mig problem i framtiden, högerfoten ser ok ut. Fotleder och smalben har jag inte några problem med. Låren har fått sig gropar pga skräpmat, godis och chips men ser ändå ok ut, rumpan håller på att få tillbaka sina muskler som sa god natt under graviditeten, det känns bra. Jag har nog aldrig haft några större problem med underkroppen. Magen däremot är en akilleshäl, särskilt när jag ska köpa byxor. Sitter byxorna bra över rumpan så är byxorna för stora över magen, sitter byxorna bravid magen så är byxorna pösiga på fel sätt över rumpan, jag hahaft problem att hitta tightare tröjor som sitter bra sedan brösten började växa. Man är helt enkelt felproportionerad enligt klädtillverkarna när man ser ut som jag gör med midja och stora bröst. Jag får väl säga tusen tack till alla dessa klädnissar som gör att jag hatar min överkropp så jag är beredd att hugga huvudet av mig varje gång jag ska köpa kläder! Brösten är jag oftast nöjd med, dem är INTE en erogen zon för mig, jag tycker faktiskt inte om att någon rör mina bröst vilket en del har svårt att förstå men dem är så känsliga så det gör ont så nej. Helst no touchy.

Jag har alltid hatat min nacke, att jag har tendenser till gamhals som ett ex så fint kallade det. Jag tappar ofta ner huvudet, försöker komma ihåg att sträcka på mig men musklerna är för långa och orkar inte hålla uppe halsen och huvudet jättelånga perioder.

Ansiktet blir jag mer och mer kompis med, tom näsan som jag en gång verkligen avskydde, jag kan fortfarande tycka att den är lite väl spetsig i vissa vinklar men den funkar.

Jag har iallafall kommit såpass långt i att tycka om min kropp så jag blev redigt förbannad på en karljä**l i somras när jag var och badade i Lillsjön, han synade mig nerifrån och upp och såg äcklad ut. Jag ångrar att jag inte frågade vad i helvete som var hans problem. Jag är 31,5 år gammal och har fött barn. Så jävlig ser jag faktiskt inte ut!!!!!

Jag är inte helt nöjd med min mage, jag vill att mina magmuskler ska gå ihop igen och jag vill träna upp mina muskler, jag känner mig inte nöjd med kroppen när jag har så lite muskler som jag har nu men det är rent må-bra-mässigt, min kropp säger blä åt mig när jag är dåligt musklad helt enkelt. Har precis kört igång träningen och hoppas verkligen jag kan hålla uppe lusten att stärka upp kroppen för det behövs. Jag har ett stillasittande jobb och ett barn att släpa runt på så muskler behövs =)

Jag kan ändå stolt idag säga att jag DUGER PRECIS SOM JAG ÄR OCH JAG ÄR VACKER OCH JAG HAR FÖTT BARN, MY BODY KICKS ASS!!!

är något jag starkt avråder till, ja om det inte är så att barnet visar anorektiska drag osv, men nu snackar vi om ett helt friskt barn. http://www.expressen.se/halsa/tvinga-barnen-att-ata-upp-ar-ingen-bra-ide/   Jag har egna erfarenheter av detta både ifrån den första dagmamman jag hade plus att pappa tvingade mig äta upp allt på tallriken en gång när jag hade råkat ta för mycket mat. Vad har detta fått för konsekvenser? Det är så inpräntat i mig att ALLT måste ätas upp, oavsett om jag är så mätt att jag håller på att spy så måste tallriken vara tom. Jag satt i fyra timmar med tallriken framför mig hos pappa den där gången. Jag var så mätt så hade jag tagit en tugga till hade jag spytt upp allting över bordet så jag var tvungen att sitta där tills maten sjunkit undan tillräckligt för att få plats med de där tuggorna som var kvar. Vår dagmamma lade upp vår mat och tvingade oss äta upp allt, fast ibland hände det att vi slapp ändå. Jag kommer ihåg en gång när jag hade tagit en hårdmacka, plötsligt kände jag att jag var tvungen att gå och kissa så jag frågade om jag fick gå på toa, det fick jag och  när jag kom tillbaka hade hon slängt min smörgås. följden blev att gången efter detta hände så mindes jag att går jag på toa slänger hon mackan, går jag inte kissar jag på mig så jag tog helt sonika med mig mackan in på toan. Hon tyckte jag var äcklig och jag sa helt kavat, lilla blyga jag, att du kastade ju min smörgås om jag låter den ligga kvar på bordet. Jag fick inget svar.

Jag tvingar inte Tuva att äta upp all mat på tallriken och så länge hon är frisk kommer jag inte att göra detta heller. Det sätter sina spår. Tvingar man daligen tappar man som det står i artikeln med stor säkerhet hur det känns att vara mätt. Gör man det en enda gång kan det bli som den där gången hos pappa. Jag jobbar på mig själv att är det så att jag har tagit för mycket mat så måste jag inte äta upp det, det tog tid innan jag lyckades, det tar fortfarande emot men jag MÅSTE inte längre äta tallriken ren. Jag kan låta bli nu. Småsaker för en förälder kan sätta djupare spår än man tror. Jag var alltså 30 när jag för första gången lämnade kvar mat på tallriken utan att få jätteångest över det.

Nu har ju Tuva varit frisk fleeeera dagar så naturligtvis fick vi ju plocka hem en liten förkylning till henne. Hon började hosta natten till måndag, men hon var pigg så jag lämnade henne hos dagmamman. när jag hämtade var hon helt söndergråten. Hon hade blivit mycket sämre under tiden hon sov middag och hade vägrat lämna G´s famn och baaaara grät. Så nu har vi varit hemma igår och idag. Blaj. Det gick dessutom inte att väcka henne igår när hon sov middag så hon var vaken länge på kvällen och har hostat en massa inatt också så båda är trötta. Jag släpade mig upp 7, Tuva vaknade precis. Hoppas hon klarar sig utan middagslur idag så vi kommer i fas med sovandet igen.

Jag har dock inte legat på latsidan för att skruttis är sjuk. Igår fick jag en släng av iver att sortera om alla Tuvas kläder i källaren så dem olika storlekarna fick en varsin sådan där vacuumpåse så ner och hämtade upp fyra påsar och en flyttlåda, ut med allt på golvet, sorterade upp det, skrev upp vad som fanns, igen, hade ju en sådan excelfil förut men det var i den förra datorn, och så ner i källaren igen. Förrådet städade jag iordning förra veckan så jag förhoppningsvis ska få in jogging/cykelvagnen där. Håll en tumme.

Idag har jag hunnit bada, mailat, sorterat ur de sista 80-kläderna som grannen ska få. Nu är klockan snart 8.30 Tuva vaknade för 5min sedan. Dags för blöj och byxbyte och lite frukost kanske?!?

Emmaljungan. En enda har ringt och varit intresserad och de drog sig ur i sista stund. Trodde väl aldrig den skulle vara såhär svårsåld. inte med det priset och alla tillbehör.

innan man kommer underfund med varför man mådde dåligt under en tid tidigare för något år sedan. Jag kom underfund med nyss att anledningen till att jag var tjurig och ledsen juni-slutet av oktober 2010 var för att jag inte blev gravid. Varenda månad kom den där förbaskade mensen och liksom pekade finger åt mig och hånskrattade åt mig. När jag väl blev gravid blev jag så överrumplad eftersom jag var helt bombsäker på att jag återigen inte hade blivit gravid och var rädd för vad CJ skulle säga om saken eftersom han tre år tidigare sa att han inte ville ha barn eftersom han inte ville ha det som sin syster. Men han ändrade sig ang. barn senare, var ju därför vi körde utan skydd, rätt länge. 2,5 år tog det innan <3 blev till.

gick snabbt över.

I fredags åkte jag och hämtade Tuva i dagmammelokalen, jag har nog aldrig fått på Tuva kläderna så snabbt som då, en av småkillarna är rätt så svårväckt och de drog upp honom ur sängen och han blev ledsen och började klöka!!! Vrrooom sa det så var vi ute därifrån.

Hem åt mellis, pappa och Byllan kom vid 16.30 och vi åkte och handlade efter att jag hade justerat upp bilbarnstolen så den passar Tuva och monterat den i bilen. Hon fick kvällsmat 18.15 och kvällens fiasko var ett faktum. Hennes nattningsrutin var satt ur funktion och hon bråkade som sjutton till ca 20.15=hon sov dåligt hela natten.

I lördags var vi inne och gjorde Nordstan osäker en stund. Sedan gick vi till mitt jobb och hämtade den lilla stereon, Tuvas började ge ifrån sig ett konstigt pipande irriterande ljud och jag kan inte ta med stereon till nya kontore i sommar så tänkte då kan jag väl lika gärna hämta den nu och Tuva får den på sitt rum. Hem. Kvällsmat. Nattningsbös. Hon bråkade återigen till  20.15 och sov dåligt hela natten.

Hon var grinig större delen av morgonen före babysimmet så jag trodde det skulle bli pannkaka av badet men jag hade fel. Det gick jättebra och hon hade verkligen jätteroligt och busade och visade själv att hon ville göra olika saker =)

Sedan hem. 10.45 kom papps och Byllan en sväng och fick lite nybakt äppelpaj som jag gjorde på morgonen, och kaffe innan de åkte hemåt. Packade in Tuvas bilbarnstol som egentligen ska vara här hemma så de får ta med den upp till mams och Chrille. De ska i sin tur ta med den till Monka så det finns en bilbarnstol där när vi kommer dit i april och i augusti ska vi åka med Monka från Sthlm och hem och då vill jag ha den lutningsbara stolen eftersom vi ska åka på kvällen så Tuva kan sova på vägen hem. Vilket betyder att stolen som egentligen ska vara hos mamma står kvar här =D Den får Monka ta med sig upp till Sthlm/Dalarna när hon åker hem efter Tuvas födelsedag =D

Bestämt när vi ska till Dalarna i sommar. Jag tror det blir jättebra som jag planerat.