Jag får väl ta mig an den här utmaningen då. Linda och Elin har gjort den. Min tur.

Kroppen för mig har alltid varit svårt, jag var sjuk mycket som liten pga oupptäckt mjölkallergi, vilket gjorde att jag var smal som en pinne, mina knän var bredare än låren och som 12-åring vägde jag hela 21kg... Nej, det ärinte helt normalt. När jag var 12 fick jag äntligen min diagnos och jag började gå upp i vikt och väga som jag skulle och det gick snabbt. Jag som var så van vid att vara pinnsmal hade väldigt svårt att acceptera detta men tog det ändå vid gott mod. Men från sjuan och framåt var det ett helsike rent utsagt. Det var tävling varje dag om vem som hade rätt byxor, hade du strumpor som var "fel" så var det kört och när man har en mamma som var ensamstående med två tonårsdöttrar och den yngre var mer klädintresserad än den äldre, ja då klev jag åt sidan och tog de kläder jag fick vilket inte alltid, faktiskt rätt sällan, föll inom ramen om vad som var okej att ha på sig. Jag blev såtilledes ofta hånad för mina kläder och mitt utseende. Men även om jag började tro på detta så fanns det ändå en liten punkt inom mig som sa att de som mobbade var dumma i huvudet, det ÄR okej att se ut som man själv vill och som man trivs med så jag fortsatte klä mig efter mitt huvud, ibland var det grejer som "passade" in, ibland inte, oftast inte.

Jag mådde fruktansvärt dåligt både under högstadiet och gymnaset. Jag vet att min familj var orolig för mig flera gånger pga det och jag vägrade prata med någon om det. När jag äntligen sökte hjälp på BUP så sa dem att de skulle ringa upp mig för att boka in tider med mig. De ringde inte på ett helt j***a år så gissa tre gånger om jag bokade in några tider hos dem!!!!!

Gymnasiet var lite bättre, det var bara tack vare dem underbara humflummarna som jag stod ut i den där skräpklassen. Jag är så tacksam ändå för de där åren eftersom jag trots att jag mådde dåligt kände mig stark eftersom jag förstod någonstans inom mig att jag var okej trots att så många sa att jag inte var det.

Jag tänkte inte så jättemycket på kroppen under höstadiet och gymnasiet. Men sedan hade jag 6 år av rent helvete med den rent utsagt. Jag flyttade hemifrån och började tröstäta och gick upp en hel del i vikt och jag vantrivdes för jag visste ju att jag inte dög. Magen var för stor. Brösten fel eftersom jag kan klämma fast en pennjäv*l under dem (vem f*n kom på den puckade regeln egentligen att det bara är ok att ha bröst som inte kan hålla fast en penna?) Benen kantiga oftast blåslagna eftersom jag lätt får blåmärken osv osv osv.

Idag är jag 31,5. Jag har både bra och dåliga dagar, nu har jag dock mer bra dagar än då sämre dagar angående vad jag tycker om min kropp. Så jag får väl börja nerifrån och upp

Den vänstra foten tycker jag inte om. Min stortå pekar inåt så jag har en knöl på foten som jag vet kommer ge mig problem i framtiden, högerfoten ser ok ut. Fotleder och smalben har jag inte några problem med. Låren har fått sig gropar pga skräpmat, godis och chips men ser ändå ok ut, rumpan håller på att få tillbaka sina muskler som sa god natt under graviditeten, det känns bra. Jag har nog aldrig haft några större problem med underkroppen. Magen däremot är en akilleshäl, särskilt när jag ska köpa byxor. Sitter byxorna bra över rumpan så är byxorna för stora över magen, sitter byxorna bravid magen så är byxorna pösiga på fel sätt över rumpan, jag hahaft problem att hitta tightare tröjor som sitter bra sedan brösten började växa. Man är helt enkelt felproportionerad enligt klädtillverkarna när man ser ut som jag gör med midja och stora bröst. Jag får väl säga tusen tack till alla dessa klädnissar som gör att jag hatar min överkropp så jag är beredd att hugga huvudet av mig varje gång jag ska köpa kläder! Brösten är jag oftast nöjd med, dem är INTE en erogen zon för mig, jag tycker faktiskt inte om att någon rör mina bröst vilket en del har svårt att förstå men dem är så känsliga så det gör ont så nej. Helst no touchy.

Jag har alltid hatat min nacke, att jag har tendenser till gamhals som ett ex så fint kallade det. Jag tappar ofta ner huvudet, försöker komma ihåg att sträcka på mig men musklerna är för långa och orkar inte hålla uppe halsen och huvudet jättelånga perioder.

Ansiktet blir jag mer och mer kompis med, tom näsan som jag en gång verkligen avskydde, jag kan fortfarande tycka att den är lite väl spetsig i vissa vinklar men den funkar.

Jag har iallafall kommit såpass långt i att tycka om min kropp så jag blev redigt förbannad på en karljä**l i somras när jag var och badade i Lillsjön, han synade mig nerifrån och upp och såg äcklad ut. Jag ångrar att jag inte frågade vad i helvete som var hans problem. Jag är 31,5 år gammal och har fött barn. Så jävlig ser jag faktiskt inte ut!!!!!

Jag är inte helt nöjd med min mage, jag vill att mina magmuskler ska gå ihop igen och jag vill träna upp mina muskler, jag känner mig inte nöjd med kroppen när jag har så lite muskler som jag har nu men det är rent må-bra-mässigt, min kropp säger blä åt mig när jag är dåligt musklad helt enkelt. Har precis kört igång träningen och hoppas verkligen jag kan hålla uppe lusten att stärka upp kroppen för det behövs. Jag har ett stillasittande jobb och ett barn att släpa runt på så muskler behövs =)

Jag kan ändå stolt idag säga att jag DUGER PRECIS SOM JAG ÄR OCH JAG ÄR VACKER OCH JAG HAR FÖTT BARN, MY BODY KICKS ASS!!!