http://superficialragdoll.blogg.se/ blev jag påmind om högstadiet och gymnasiet.

Det var en enda stor lång uppförsbacke för mig. I högstadiet var det tyst mobbing, jodå, sådan existerar. Den innebär att den som mobbar ger en blickar som inte kan misstolkas. Jag fick ju höra också att jag inte var värd fem ruttna plommon också men det var mest blickarna jag fick som tillintetgjorde mig totalt. Ingen gjorde något heller. Den hjälp jag fick av personalen var att byta tyskagrupp iallafall så jag fick gå med lite roligare människor. Det var en av grejerna som gjorde att jag orkade med högstadiet överhuvudtaget. Tyskalektionerna med Jessica var guld =) Vi hade så roligt. Några tyckte säkert att jag inte riktigt hörde hemma där eftersom det inte var min klass men det var fler som accepterade att jag var där än det var i min egen klass kändes det som.

Gymnasiet var också väldigt jobbigt. Då hade jag förintat mig själv inombord fullständigt. När jag ser på bilder ifrån den tiden ser jag själsligt död ut i ögonen. Jag hatar mig själv fullständigt och totalt. Tyckte inte jag var värd någonting. Var rädd för känslor och intimitet. Jag hatade att kramas eftersom det var väldigt jobbigt för mig med att visa intima känslor. Mamma var väldigt orolig för mig och frågade flera gånger vad som var fel. Naturligtvis svarade jag att inget var fel.

Första dagen på vårterminen i ettan bröt jag ihop totalt och bara satt och tjöt inne hos skolsystern. Jag vet inte vad det var som fick det att bryta helt för mig. Jag bokade in en tid på BUP för att få någon att prata med. Jag var dit en gång och de lovade kolla upp flera tider till mig. Naturligtvis ringde dem mig inte förrän ett helt år efteråt och hade därmed förbrukat allt mitt förtroende för dem så jag fortsatte må dåligt i det tysta. Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag mådde så dåligt som jag gjorde. Jag hade dålig självkänsla, eller rättare sagt, jag hade INGEN självkänsla och kände aldrig att jag dög som jag var. Och eftersom jag trodde att jag inte dög något till och var dum i huvudet pluggade jag inte särskilt hårt eftersom jag trodde att jag var för dum i huvudet iallafall.

På sommaren efter vi hade slutat gymnasiet hade jag fått ett erureka. Jag hade insett en viktig sak om mig själv, att jag var bi och tycker om både tjejer och killar. Det gick liksom inte att blunda för det när jag höll på att brisera itu när Alexandra kom in på scenen när det var avslutningscabaré i skolan. Jag åkte på min första pride och träffade två underbara människor. Catherine och Dan. Catherine tog mig under sina vingar och jag fick åka till henne och hennes familj så mycket jag ville. Jag utnyttjade nog det lite väl emellanåt men det var så skönt att vara där. Jag och mamma hade väldigt mycket konflikter kring den tiden.

Catherine lärde mig att tycka om kramar och att det inte är jättefarligt att visa känslor. Att man inte dör av det.

Idag har jag under fem års tid nu kämpat som en blådåre för att bygga upp mig själv och en självkänsla. Det fick en extra bra knuff sedan Kaj Pedersen kom in i mitt liv via jobbet. Han var en av de personliga coacherna. I början var jag lite rädd för honom eftersom den andra coachen hade sagt att Kaj var jättetuff så i början gick jag inte hos honom men till slut kände jag mid redo för att byta coach och det ångrar jag inte en sekund att jag gjorde. Med hjälp av Kaj har jag fattat modet att börja bygga upp mig själv väldigt mycket. Det har gått snabbt framåt. ibland har jag undrat om det gått lite för snabbt. Jag har inte alltid hunnit med riktigt. Jag får fortfarande svackor som häromveckan när jag fick ett totalbryt över en personlig grej och Kaj bitchslappade mig genom telefonen så att jag skärpte till mig och tog tag i mig själv. Det är inte trevligt att tillåta sig själv att spela offer. Den där offerkoftan är äcklig och obehaglig.

Jag bara önskar att folk som mobbar kunde få in i sitt lilla huvud att det de säger sitter kvar oerhört länge, i värsta fall resten av livet. Jag hoppas jag en dag kan förlåta framförallt killen som var värst. Dem andra har jag släppt nästan helt men blir fortfarande arg när jag tänker på J. En dag kanske jag kan förlåta honom och önska honom ett långt och bra liv. Jag hoppas det så jag kan släppa det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

FÖrra året var ett jobbigt år. Första halvåret många jobbigga händelser, en för mig kär kollega blev svårt sjuk och gick sedan bort väldigt hastigt, min älskade bonusmamma blev svårt sjuk och var farligt nära döden, det skar sig totalt med pappas dåv...

Host host host nys nys nys frääääääs, nys host host host host. Nästan lillebror fick sin andra son (veckans bästa händelse utan tvekan) För lite sömn=skrik och bråk varje dag både morgon och kväll. Stora vagnen stulen.   ...

Vi var på simskolan, lekte med en kompis och gick sedan på kalas, fram tills kl.15 var skruttis hur pigg som helst, sedan tokdäckade hon totalt, T hade smittat henne med sin förkylning, på kvällen hade skrutt över 40 graders feber. Sedan har den pend...

5 hela underbara veckor semester. Jag älskar mitt jobb men åh vad jag är värd semester och ledighet. Slappa dagar utan måsten. Hoppas det blir lite sol och värme snart annars får jag börja käka d-vitamin känns det som =D Min ena bästa vän skrev a...

Det har på kort tid varit mycket tråkigheter för vänner och bekanta, kollegor osv. Idag kom ytterligare ett fruktansvärt tråkigt besked, en underbar kollega har efter en trids sjukdom lämnat oss hastigt. Han borde ha fått många år till med sina barn ...