Cj har börjat sova dåligt igen=jag vaknar flera gånger varje natt för att han går upp och ner ifrån sängen. Så när det andra lugnat ner sig börjar hans kropp tjafsa istället.

Det är något bös i luften hemma som gör att både jag och CJ mår dåligt i luftvägarna. På torsdag kommer dem och fuktbesiktar lägenheten. Jag vill faktiskt att de ska hitta något så vi får en förklaring på varför jag vaknar varje morgon med en lunginflammationskänsla i kroppen, men eftersom den försvinner ur lungorna väldigt snabbt så fort jag går ut (bihålorna är ju dock fortfarande igenkorkade i flera timmar efteråt) så är det inte lunginflammation. CJs luftvägar är ju också åt helvete och det blir ju inte bättre av att det inte finns jobb så han kommer ut ifrån lägenheten på dagarna så han andas in vad det nu är för skit många timmar varje dag.

Hittar dem ingenting vet jag inte vad vi ska göra. Vi måste nog flytta isåfall. Och det har jag inte råd med. Och inte vi heller så länge inte CJ hittar jobb.

Jag skulle vilja skicka ut ett öppet brev till alla arbetsgivare därute som kräver arbetslivserfarenhet, men hur f*n ska folk kunna få det när ingen j****l är villig att ge ungdomarna arbetslivserfarenhet? Det är inte särskilt roligt att vara arbetslös när man närmar sig 30. Nu lyckades ju jag snubbla över ett jobb jag kom in bakvägen på men jag kommer aldrig glömma förnedringen att inte ha jobb. Att tusentals folk här i Sverige ansåg att jag var en lat bidragssnyltare som inte lyfte ett finger. Att jag sedan sökte jobb så jag blev sjuk av stressen visste ju inte dem något om, jag visste ju men har man redan dålig självkänsla får man ännu sämre självkänsla när man söker jobb efter jobb och inte ens får ett nej tack som svar. Jag sökte över 600 jobb, rättelse, jag slutade räkna när jag hade sökt 600 jobb. På dessa kom jag på FEM intervjuer. På alla utom en åkte jag ut eftersom jag inte hade någon arbetslivserfarenhet. Det enda stället som var villiga att ge mig en chans är det företag jag har jobb på nu, men jag hade ju iallafall haft praktik med AutoCAD så jag hade fått lite mer insyn i hur det fungerade och hur roligt det är.

Önskar bara att jag slapp försvara mig. Nästan varje gång det kommit en ny hit och de får veta att jag inte är ingenjör så får jag frågan, på olika sätt, Men hur fungerar det? Inuti huvudet säger en väldigt elak sarkastisk röst att Ja vad tror du? Jag har varit här i flera år nu och det hade jag inte varit om dem inte hade varit nöjda med mitt jobb. Dessa ord säger jag inte högt utan upprepar snäll att Jo det fungerar oftast väldigt bra och jag får lära mig grejerna efterhand och får läsa på lite extra när jag står inför en ny utmaning jag inte stött på förut.

Varje gång har iallafall den uppdragsledare som gått runt med den nya, oftast är det SÅ, också försvarar mig med att det går jättebra bara de tänker efter lite vad de ger mig för uppdrag. Jag har kunskapsluckor och det VET jag. Men jag får ju lära mig det efterhand. Jag hade inte klarat av en ingenjörsutbildning med all matte. Jag har läst A-kursen i matte 5 gånger nu och jag förstår fortfarande lika lite. Okej aningen lite mer har fastnat den här gången men inte alls så mycket som skulle behöva fastna. Jag gör verkligen mitt bästa för att inte få ett emotionellt utbrott varje gång jag sitter med böckerna och blir frustrerad. Men jag känner mig fullständigt värdelös när jag läser och läser och jag verkligen inte fattar vad de menar. Och särskilt inte på ett tal jag gjorde igår där de frågade om priset var proportioneligt. Jag räknade och fick ut att nej det var det inte, men i boken stod det att det var det visst. Men jag fick decimaler som skiljer sig=för mig är då inte priset proportioneligt. Men det beror ju på hur mycket man avrundar förståss och det har varit en grej i boken som inte är helt bra. Det är inte många gånger det stått hurpass man ska avrunda.