Vi var på bröllop för Eva och Janne i maj.

Om några veckor ska Matilda på jobbet gifta sig.

I september är det CJs syster med karl och Miran med prins tur att säga I do.

Men det var ju samma sak för några år sedan fast med barn. På 14 månader har jag för mig att det kom 21 barn. Helt galet.

Från att ha rådit total bröllopstorka länge har det regnat bröllop runt mig. Jag är lite lack över att jag inte kunnat tacka varken ja eller nej till erbjudandet att poia på Mirans bröllop. Jag ska fråga CJ en gång till få se om man kan lämna ett ordentligt svar till Mira. Det är ju alltid roligt att få poia med eld. Problemet är att det är två födelsedagar runt deras datum och föräldrarna till barnen har inte så bra framförhållning utan det kan komma ett samtal några dagar före. Vilket retar mig. Man tar förgivet att vi inte har några som helst planer och har mot förmodagn bokat in något förväntas man att avbryta dessa planer utan att tänka efter. Jag har slutat med detta. Har jag tackat ja till något annat just den helgen så är det oftast den planen som gäller för mig.

Jag har haft några dagar när jag haft lite svårt att hålla humöret uppe helt. Jag har sovit dåligt, känner mig stressad och behöver verkligen semester. Med detta kommer det nästan alltid lite såna där existensiella frågor i mitt huvud.

Oftast handlar det om samma sak.

Hur känns det att vara omtyckt redan ifrån första början?

Hur känns det att vara en person som någon tycker om direkt?

Hur känns det att få dela gemenskapen på riktigt alltid?

Oftast är det skönt att vara den där som inte riktigt platsar in. Den där som sitter som en nagel i ögat på folk (fast jag har ofta undrat varför). Men ibland undrar jag ändå. Hur känns det?

Hur känns det att alltid utvald när man ska göra något två och två? Många gånger har jag alltid varit den där som blivit över. Under den tid jag var bästis med M som barn så valde hon lika ofta bort mig som hon valde mig. Jag blir aldrig vald om man får tillfrågan om det är någon särskild man vill dela rum med. Jag är ofta den där anpassningsbara personen. Och vi behövs ju vi också. Men ibland undrar jag ändå.

Hur känns det att inte bli bemött med kritiska ögon och nedvärdering första gången man träffar nya människor? Jag har tyvärr blivit det så ofta så jag tar förgivet att folk inte vill prata med mig och när de gör det blir jag så överrumplad att jag bara svamlar och låter som världens största pucko och känner mig också sådan. Det är så många gånger jag träffat nya människor som jag direkt sett att den där personen har redan dömt ut mig, varför? Vi har ju inte ens hunnit prata med varandra.

Och alla som dömer en och sedan vägrar göra en ombedömning om man faktiskt förändras. Det har tagit tid för en del att inse att jag har faktiskt förändrats till det bättre. Jag har börjat prata mer. Jag står på mig mer. Men jag är långtifrån den där översociala människan som älskar att stå i centrum och som älskar att höra sin egen röst. Jag har träffat och pratat med en del helexentriska människor och försöker jag återberätta detta för andra är det en del som tror att jag ljuger för att verkar mer intressant. Men det är inte sant. Jag ljuger väldigt sällan. Det var därför det kändes så i hjärtat och hela kroppen med för den delen förra hösten när jag blev anklagad för att ljuga. Att vi hittade för att bli av med en person.

Det är ju tyvärr inga roliga känslor som kommer med dessa tankar. Jag behöver hitta ett sätt att bryta det mönstret så jag kan ta mig ur offerkoftan och gå vidare i livet. Jag har förlåtit de som påstod att jag ljög i höstas. De vet inte bättre helt enkelt. Tog bara upp det som ett exempel här.

Jag behöver verkligen semester nu och vila upp mig, mitt huvud och mina tankar.

6 dagar kvar.

Och nej jag har inte börjat vantrivas på mitt jobb. Jag älskar det. Det är något av de bästa jobb jag kan ha. Roliga arbetsuppgifter, kul arbetskompisar, flextid... Stor trivsel.

Åh någon pratade med mig. Det lättade upp mig. Mer sånt.

Ha en fortsatt bra dag.