Ska man vara sjuk så ska man vara karl i vuxen ålder. Barn, mammor, kvinnor över huvudtaget samt äldre tas inte på allvar. Kommer en mamma in med ett barn som hon vet är sjukt är hon hysterisk, överbeskyddande bla bla bla.

Min jobbarkompis berättade om en väninna som tog sitt barn till sjukhus för att han vara liten och klen, han växte inte som han skulle, gick inte upp i vikt. Naturligt sa läkarna. Att hans tvillingbror växte och gick upp i vikt ignorerades. En dag gick kvinnan till sjukhus och sa att hon vägrade gå därifrån innan det tagits ordentliga prover. Proverna visade cancer. Det var i sista stund dem upptäckte detta, hade det fått åg längre tid hade lillkillen inte överlevt.

Min syrras bästa vän när vi var små hade migrän och fick plötsligt epileptiska anfall. Puberteten sa läkaren. Majsan dog av hjärncancer. Hur kan man blunda för att ett barn får epilepsi? Hur kan man strunta i att ta röntgen och allt vad det nu finns för att undersöka var epilepsin kommer ifrån. 

Jag själv hade ju också kommit i puberteten, det var därför jag var magsjuk en vecka i månaden under tio års tid. Det var därför jag inte gick upp i vikt, såg ut som en tjej med långt gången anorexia. Normalt sa läkarna. Hade det inte varit för den där vikarien hade jag inte suttit här nu.

Min kompis dotter ska i princip vara medvetslös och blå i ansiktet av syrebrist innan hon får hjälp.

Vad är det för fel på läkarna egentligen? De fortsätter att ignorera, tycka att mammor är överbeskyddande idioter som inte begriper någonting trots att det ofta är mamman som känner sitt barn bäst på den punkten, kommer däremot barnet in med sin pappa blir det andra bullar... Emellanåt...

FFS. Jag skäms över den svenska sk vården. Ja visst den gör en del bra grejer, absolut, men att de fortsätter ignorera folk, att de fortsätter ignorera barns sjukdomar och symptom gör mig mörkrädd. Jag hoppas ständigt att vården ska bli bättre för barn men icke. Jag blir hela tiden motbevisad.

Hade den där puckade läkaren som påstod att jag och Majsan hade kommit i puberteten och tagit ordentliga prover åtminstone på Majsan kanske hon hade levt idag. Det vet vi inte. Jag vet inte hur snabbt hennes tumör växte men det känns fortfarande så förbannat onödigt att barn ska behöva dö för att läkarna ignorerar dem. Hade inte den där vikarien varit på Avesta akuten den där kvällen hade jag varit död nu. Hade jag inte dött av näringsbristen hade jag tagit mig själv av daga för jag orkade inte med att må illa dygnet runt, kräkas en vecka i månaden längre. Den där kvällen var min gräns. Han räddade livet på mig. Men att jag skulle behöva gå i tio år med mjölkallergin oupptäckt för att läkarna på BVC, akuten, barnavdelningen på Falu lasarett med flera ignorerade oss. I tio år. Kommer man in gång efter gång med en unge i tio måste man ju fatta att något är fel. Annars är man f*n inte värd sin läkarlicens.

Vad jag talar om är naturligtvis den här artikeln:

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article7240293.ab