NU. Var? Till Skottland förståss

det är någon alls som läser den här bloggen. Det är så sällan jag får någon kommentar. Jaja. Jag inbillar mig att folk är intresserade av vad som händer i mitt liv och det är en port för mig att ösa ur mig saker emellanåt.

däremot finns det personer som jag hyser oerhört stor respekt för. Henrik Ståhl är en av dem. http://www.henrikstahl.com/HENRIK_STAHL/DAGBOK/Poster/2010/2/8_Prata_om_mobbning..._igen!.html

Jag såg hans monolog Henrik en tönt på tvn en gång och jag kände att det där känner jag ingen, det där känner jag igen, det där känner jag igen osv osv osv.

För honom var det en basker. För mig var det hela min klädstil. Och det gjorde att jag ännu mer ville hävda mig själv och väckte min kamplust. Det har jag tagit med mig. För mig har det alltid varit självklart att folk ska få ha kläder de trivs i (naturligtvis så nej jag tycker INTE om kläder som visar och uttrycker med symboler etc olika former av människohat)

Jag tyckte också synd om JL länge, men jag har kommit över det, jag vet inte riktigt vad jag tycker nu, jag förstår inte hans vilja att hävda sig och trycka ner mig för att han skulle må bättre. Något var ju uppenbarligen inte bra i hans liv. Han tog ett dumt beslut som fått stora konsekvenser för mig och mitt jag. Det är ett maktövergrepp att mobba.

Jag har turen att ha mött och får jobba med Kaj Pedersen (som är en del i MT-gruppen) på att stärka upp mig själv. Det går absolut framåt. Jag har börjat kunna se skillnader hos mig själv. En av de rädslor jag ska jobba med är att bearbeta Avesta. Jag ska kunna åka till Avesta utan att få kvävningskänslor. Jag ska kunna åka till Avesta utan att känna att nu har jag kommit hit nu kan jag åka hem igen. Det finns absolut MASSOR av folk där som får mig att känna mig fruktansvärt ovälkommen och jag vill och ska komma till en punkt när jag kan åka dit och strunta i dessa människor som uttrycker sitt hat mot de som sticker ut. Jag vet inte riktigt hur men jag ska hitta vägar dit.

Jag har en trygg punkt i hela Avesta kommun nu. Jag hade ju börjat hitta en trygghet i radhuset i Brunnbäck men den trygga punkten ska nu säljas. Jag hoppas på att hitta en ny trygg punkt och sedan hitta flera. Jag hoppas alla mina föräldrars nya hem ska kännas som trygga punkter i mitt liv så att jag därifrån kan börja hitta fler trygga punkter. Min bästa vän Lindas hem kändes faktiskt som en rätt trygg punkt. Det kändes bra att sitta i kökssoffan (vad är det med mig och kökssoffor egentligen?) hos dem och prata med Linda och busa med kattbebisarna när de tillät det.

När jag är i Avesta så känner jag att jag aldrig räcker till. Jag duger sällan eller aldrig, vilket gör att jag ofta har isolerat mig och gått utanför dörren så lite som möjligt där.

Samtidigt tycker jag det är skönt att sticka ut, att visa kidesen där att det är faktiskt okej att inte klä sig exakt som alla andra. Att bli sedd. Det har faktiskt räddat min dag flera gånger, en gång genom att jag skulle åka ifrån CJ när han boddei  Falköping, jag hade frukost, lunch och eftermiddagsmackan i en tygpåse. Tåget var fullsatt och det var ett sånt där gammaldags intercity med fem sex vagnar, av alla människor som fanns med på tåget så mindes konduktören att jag hade en tygpåse med mig. Jag glömde nämligen den eftersom jag var så fruktansvärt trött och han kom rusande efter mig och talade om att jag hade glömt min påse. Av alla människor, det måste ha funnits minst 200pers ombord på tåget så mindes han mig. Det kändes skönt att ha blivit sedd. Även om jag var totalt omedveten om det.

Jag har fått glåpord slängda mig även här. En fjortis kallade mig för EMO. Hade h*n sagt det till mig för fem sex år sedan hade det stämt men nu gör det inte det. Eller på sätt och vis gör det det. Jag slog upp EMO i någon ordbok på nätet och det stod EMO=en emetionell människa. Och det är jag ju. Som tusan. Några har skrattat åt mina kläder eller framförallt min älskade mössa med horn/öron. Men vaddå? Det är ju bara deras sanning. De tycker inte mössan är fin men jag älskar den och det är ju faktiskt jag som ska ha den på mig och inte de.

En människa som fanns i mitt liv (för mig ofrivilligt) gjorde verkligen sitt yttersta att trampa på mig, sa att hon tyckte min väska var asful-att hon hellre skulle använda en svart sopsäck istället men det är ju hon. Hon har enligt mig asfula kläder och gömmer sig i den grå massan. Men jag sänker mig inte till hennes nivå och börjar slänga glåpord tillbaka. Det är ju bara hennes åsikt. Hennes åsikt och sanning behöver inte vara min sanning. Precis som att min sanning inte behöver vara någon annans sanning. Även om jag har en låg självkänsla så har jag en rätt stark inre kraft någonstans djupt inom mig som har fått mig att inte ge upp. Jag har absolut varit asjobbig och använt offerkoftan mycket flitigt under mina dagar men jag har inte gett upp. Korta svängar kanske men jag har alltid rest mig upp igen.

Jag kämpade som en galning för att klara skolan i Nässjö samtidigt som jag tampades med väldigt djupa depressioner. Jag är jättestolt över att jag klarade alla ämnen till slut trots att jag mådde så fruktansvärt dåligt. Så jag har en kämparvilja inom mig som jag kan koppla på bara jag vill och det känns rätt.

Jag tog mig ur högstadiet och jag tog mig igenom gymnasiet på ett program jag egentligen inte ville gå. Hade det inte varit för mina underbara humflummare så hade jag gett upp och börjat på något annat program. Jag vill ju egentligen inte riktigt gå på samhäll. Jag passade inte in. Och det där att lära mig saker enbart genom teori fungerar inte för mig. Jag behöver både teori OCH praktik. DEt är nog mkt därför jag tycker så mkt om mitt jobb. Jag får lära mig teoretiska saker att använda praktisk i mitt jobb.

Nu ska jag gå och sätta på mig strumpor för jag fryser om fötterna. Ha en bra dag folket.

Dagen har varit bra. Apselut. Nya tag imorgon =)

Den här lappen fick jag av min syster sekunderna innan jag flyttade hemifrån och ner till Nässjö. Det var 2002. Den ligger fortfarande i min plånbok och jag ser den varje gång jag öppnar plånboken.

Min syster har det inte helt lätt just nu och jag önskar verkligen jag kunde åka dit och krama på henne. Kärleksbombar henne via mail nu så mkt jag kan. Jag är så stolt över henne. Och jag älskar henne högre än universum.

som missat det så var vi magsjuka i helgen. Igår var hemma för att få ihop 48 timmar symptomfritt. Idag är jag på jobbet, energi som en förlamad sengångare.