Det har tagit längre tid att bearbeta julen (jag mår dåligt av att vara i Avesta) och det har varit jobbigare än jag trodde att bearbeta sorgen efter min morbror som gick bort strax efter jul.

Jag är fortfarande inte fit for fight men jag jobbar på det.

Idag har jag avverkat gång två av tre som jag får gå hos en personlig coach som heter Kaj Pedersen. Han håller på att lära mig om rädslor och hur man kan identifiera dem för att kunna bearbeta dem.

Idag pratade vi om jag är rädd för fulla människor. Det hela är kopplat till en för mig oerhört jobbig händelse när en full person satte sig på min säng och pratade med mig om något jag verkligen inte kan minnas vad det var men jag tyckte det var fruktansvärt obehagligt. Innan det hände (för elva tolv år sen) så tyckte jag fulla människor var obehagliga men jag kunde hantera det men efter det blev jag rädd på riktigt för påverkade människor. Vi kom underfund med att det är en rädsla för att jag vet inte vad den personen kan få för sig att göra. Jag har ingen som helst kontroll över situationen. Sedan hänger en del av mina rädsla för fulla människor även ihop med att jag har kräkfobi. Jag vet ärligt talat inte riktigt närjag började utveckla det för det har kommit smygande på mig. Jag vet heller inte varför jag får panikångest av folk som kräks men det får jag.

När Carenina kräktes när jag var där i julas var det bra nära att jag gick ut till bilen i bara pyjamasen och körde hem.

Vi har även börjat bena i varför jag mår dåligt av att vara i Avesta. Vi kom överens om att jag klarar inte av att bli uttittad så mycket som jag ofta blir där. Avesta är litet, folk handlar kläder på samma butik så många har likadana kläder på sig och så kommer jag med mina kläder som sticker ut och det sticker många i ögonen. Jag har fått ta mycket skitprat och i högstadiet kallade en av killarna i klassen mig för lodisHelle. Snällt smeknamn va? Bara för att vi inte hade råd att köpa kläder för tusentals kronor varje månad och ärligt talat var jag inte intresserad av det heller. Jag hade precis som alltid de kläder JAG SJÄLV TYCKTE OM. Andra ska bara skita i vad jag har på mig. Det är inte deras ensak. Detta har varit en av mina största övertygelser sedan jag var liten. Folk ska få ha rätten att vara den man är och få ha de kläder man själv tycker om.

Jag känner mig inte trygg i Avesta. Jag har en plats som känns bra att vara på i Avesta och det är i min gamla dagmammas kökssoffa. Vi flyttade ifrån radhuset när jag slutade gymnasiet 2001 så den tryggheten försvann. Pappa flyttar hela tiden så jag har aldrig riktigt hunnit bygga upp någon trygghet i hans hem, nu hade jag äntligen börjat känna mig trygg i radhuset men nu ska ju det säljas.

Visst har jag känt mig trygg hos mamma men jag har väldigt ofta känt mig överflödig. Det har helt klart blivit bättre nu. Det var mkt värre förut.

Jag ska kämpa för att hitta en trygghet i mig själv så att jag kan må bra när jag är i Avesta. Även om det nu blir två nya hem att besöka däruppe. Eller ja tre nej fyra =D Mamma och Christer ska flytta ihop, pappa ska flytta, Åsa ska flytta, brorsan med familj har flyttat.

Jag hade en trygg plats i stallet men den förstördes när en som sa att hon var min vän tog med sig alla falska rykten som gick i skolan om mig så det började pratas om mig även i stallet och där tog den tryggheten slut. Det var därför jag slutade där. Innan var det mitt andningshål. Som jag saknar att rida. Det är skit att det ska vara så dyrt. Det kostar från 6000 och uppåt per år att rida häromkring.

Nu ska jag gå och sova för jag har sovit alldeles för lite hela veckan och är helt slutkörd hela jag. Imorgon kan jag inte sluta förrän jag har egenkontrollerat klart ritningarna jag jobbar med senaste tiden.

Kram på er.