Det här året har varit lite småkämpigt med jobbiga hemligheter (eller ja bara en men den var jobbig som fan och lär fortsätta vara det), en massa bråk överallt, en bortgången morbror, kämpande mot trötthet och förkylningar och att jag nästan gick in i väggen i höstas.

Men det har varit en massa braiga saker i år som varit små guldkorn i livet som gjort det värt att fortsätta kämpa häcken av sig. 

Imorgon är det återigen ett nytt år. Och jag som precis lärt mig att skriva 2009. Undrar hur många ritningar jag kommer skriva fel årtal på =D

Jag undrar också när bilen ska tina. Handbromsen har frusit fast i låst läge. Så roligt så.

På något sätt ska jag sluta ta åt mig så förbannat när folk idiotförklarar mig men det är särskilt svårt när det är ens nära som säger saker som dem inte fattar att de verkligen sårar mig när dem öser ur sig saker. Jag VET tex hur en vattensnål toa fungerar men fick det ändå förklarat för mig häromdagen. Jag blev så paff så jag inte kom på något vettigt att säga. Jag har en sån själv hemma i lägenheten. Suck.

Jag måste sluta låta folk köra med mig också. Jag tänker inte ställa upp och skjutsa i ur och skur, jag tänker inte göra allt folk säger till mig eller ber mig. Jag har blivit bättre på det men fallit tillbaka på senare tid.

Jag har aldrig haft skinn på näsan. Jag behöver skaffa lite sånt. Lära mig hur jag ska låta saker rinna av mig utan att bli sådär känslokall som jag var förut. Jag kunde låta saker rinna av mig men jag låste in mig själv så hårt med så många lås och knutar att det tog mig flera år att öppna upp allting. Det gör så mkt ondare när man låst upp men man får så oerhört mkt kärlek tillbaka så det är värt det.

Jag har kämpat som fan med att boosta upp mig själv och träna upp min självkänsla men den stendör fortfarande så fort jag sätter min fot i Avesta. Det är därför jag åker dit så sällan. Jag mår skitdåligt när jag är där. Jag vet inte riktigt varför. Men jag trivs inte i den stan. Det är för mkt elaka blickar och kommentarer. Det är för mkt jobbiga minnen ifrån högstadiet kvar i mitt huvud.

Jag känner mig ivägen och överflödig var jag än är när jag är där.

Jag hade börjat hitta en andra trygg plats i Avesta men nu rycks den bort.

Jag tycker inte om den person jag blir när jag kommer upp dit. Jag blir grinig, lättretlig och deppig. Jag tycker inte om att vara sån men ändå tillåter jag mig  själv att bli denna pestlisa så fort jag kommer dit. Jag låser in mig och vill bara rymma iväg. Blir snäsig och otrevlig och inte rolig för fem öre att umgås med.

Jag vet inte hur jag ska lyckas ta mig ur det. Hur jag ska göra för att kunna fortsätta må bra när jag är däruppe. Må lika bra där som jag gör här.

Jag ska fråga Kaj om han har något bra tips. Jag ska ringa honom så fort jag börjar jobba på riktigt igen.

Jag är inte redo att ta diskussioner nu. Jag är inte redo att vara ultrasocial. Jag är inte redo för att möta världen riktigt än.